Buggkväll – ett sätt att fylla batterierna

Ikväll har vi buggat för första gången sedan terminsslutet i början av december förra året. Det var så roligt. Jag märker hur mycket jag har saknat det under 2 månader. Det fanns visserligen lite att jobba på märkte vi. Just ikväll har vi jobbat med takten vid hesiteringar och att komma i sync igen efter att någon av oss gjort en hesitering. Det var inte helt lätt och vi måste öva mycket mer på det innan det sitter och blir bra.

Dessutom gjorde jag en annan upptäckt också. Egentligen vet jag ju om det men det är otroligt hur mycket konditionen går ner efter nästan 2 månaders stillasittande. Jag är inte helt överens med ordet ”stillasittande” eftersom jag inte tycker att jag sitter speciellt stilla. Jag jobbar ju som lärare och står och går kanske 5-6 timmar per dag i klassrummet under mina 8 timmar, men det räcker tydligen inte. Åtminstone inte när man sätter igång musik med lite tempo och börjar dansa.

Men det var så roligt och det fyller mig med så mycket positiv energi. Endorfinerna bara forsar ut i kroppen. Jag tror att det är viktigt att hitta sina platser och tillfällen och intressen där man kan vara i nuet och glömma allt annat runtomkring för ett tag och bara ladda batterierna. Speciellt när man, som jag, jobbar med den elevgruppen som jag gör. Man jobbar hela tiden i motvind vilket stundtals helt kan dränera en på energi. Det är inte eleverna i sig – visst, de är sprattliga och högljudda, men samtidigt väldigt goa och tacksamma och de tyr sig till alla vuxna de kan hitta vilket gör att man får väldigt mycket tillgivenhet och kärlek av dem – utan det är allt annat runtomkring de här pojkarna som ibland tar musten ur en, dvs. hur många svenskar bemöter de här människorna. Ibland tycker jag att människosynen i det här landet är minst sagt rutten. Jag skulle kunna skriva ett långt blogginlägg varje kväll om saker som har hänt under dagen som inte är okej på någon punkt, men jag har en gång för alla bestämt mig för att den här bloggen inte ska bli någon klagomur, så jag avstår. Jag är i alla fall glad för att mina enda personliga bekymmer idag utgör sådana saker som hesitering och takträkning eller vilka pärlor som passar ihop när jag ska göra ett snyggt halsband eller armband.