Har jag blivit blasé?
Jag har gjort en upptäckt.
I flera års tid har det suttit romska tiggare utanför i stort sett alla affärer. En del har till och med varit här så länge att de kan säga några fraser på svenska. I början kände jag mig obehaglig till mods när jag kom ut ur affären med flera fyllda matkassar, jag mådde riktigt illa över mitt eget välstånd. Innan romerna kom hade tiggare i stort sett varit osynliga. Det fanns kanske en och annan ful gubbe eller fyllkärring men de var det på något sätt inte lika synd om: de hade ju ändå valt sin situation själva. Annat var det med romerna: de hade p g a födseln blivit stämplade här på jorden utan samma rättigheter som deras hemlands andra medborgare och därför blivit tvungna att åka till ett annat land för att tigga. Hur som helst – tiggare var inte vanligt tidigare men nu hade de plötsligt dykt upp utanför mer eller mindre varje affär och jag kände mig inte bekväm med det.
Häromveckan slog det mig plötsligt (och det är här som upptäckten kommer in) att jag inte kände något alls när jag kom ut ur affären med mina fyllda matkassar. På ett sätt skrämde det mig lite. Har jag blivit blasé inför tiggeriet? Kan man vänja sig vid att livets lotter falla så olika? Vad är i så fall nästa steg som vi kommer att ställas inför, reagera på och sedan bara passera med en trött axelryckning när det gått tillräckligt lång tid? Tanken är svindlande om man börjar fundera. Eller hur?
